Jag har upplevt samma sak, det är tyvärr väldigt många som mår dåligt efter sin viktnedgång och inte vet varför. En egen teori är att man på något sätt tappat sin identitet. Jag har själv alltid varit "den tjocka" och mycket av min identitet satt i min storlek och i mitt ätande. Jag ville inte att det skulle vara så, men vikten påverkade mig verkligen varje dag.

Jag har haft turen att må ruskigt bra hela vägen, gör det fortfarande nu när jag nått min målvikt. Jag har på något sätt hittat mig själv, den jag alltid varit om man bortser från den där jäkla vikten som alltid hämmat mig! Innan levde jag för att äta, nu äter jag för att leva. Jag ändå mer av mat numera då jag känner att det är viktigt att det lilla jag får i mig faktiskt smakar bra och nu SMAKAR jag ju verkligen allt då jag försöker att äta så långsamt som man ska.

Sen tror jag också att många hade ett dåligt mående redan innan op, men de känslorna gick att döva med att äta så det var inte lika tydligt. Nu kan man plötsligt inte få tyst på ångesten genom att äta och det resulterar i att man antigen mår dåligt nästan jämt eller hittar andra sätt att minska det….väljer man det senare så är risken stor att man hittar tröst i alkohol, tabletter, sex, shopping eller annat missbruk.

Detta är bara mina egna tankar om detta. Jag har bara varit opad i 1½ år och hoppas att jag får fortsätta att må bra. =)

Tack för svar Emma!

Jag tror att många skäms över att dom går och mår dåligt, nu har man fått det man velat = viktoperationen

Man har minskat i vikt och kanske tillhör dom lyckliga att ha kommit ner på normalvikt, då ska man ju lixsom vara nöjder då?

Men det är ju inte så enkelt och jag önskar det kunde pratas mer öppet om det :)

Naturligtvis finns det dom där allting ÄR frid och fröjd efter op:en, men för många av oss finns det mycket att jobba med, det som inte syns utanpå utan som "sitter i själen"

Hur går man vidare? :)

Hoppas fler vågar och vill prata om det :)