Försök att inte tänka på kalorier alls just nu. Halvera dina normala portioner istället (försök ha så nyttig mat som möjligt) och lägg in något mellanmål. Läste i en annan tråd att du hade hund så gå 4-5 promenader med den och varva takten mellan normal och lite snabbare.

Då håller förbränningen igång hela dygnet och du går ner i vikt.

Börjar du hålla nere kalorierna på miniminivå redan nu kommer det bli svårt med nedgången under flytveckorna när du ska flyta på ca 800 kcal per dag.

Du ska inte överdriva motionen utan ta de vanliga hundpromenaderna och lägg in en extra promenad eller gör en av dem lite längre.

Har du en androidmobil så rekommenderar jag att ladda ner gratisappen Runkeeper och med den mäta hur en "normal" promenad är och sen öka på det lite vartefter:) Den talar om för dig var 5 minut under promenaden hur långt, hur fort du gått och genomsnittshastighet per km…

Lycka till

#1 Tack för svar!

Jag sak försöka att inte tänka på kalorier, känns läskigt på något vis att inte ha någon direkt koll på hur mycket jag sätter i mig, mer än på portionsstorlekarna. Ska försöka ändå som sagt.

Jo jag Hade hund. Om fyra dagar är det en månad sedan han dog :'( Men jag går ut och går med min systers hund ibland. Men det är inte lätt, jag får oftast ryck med att ut och gå överdrivet mycket eller så är jag inne hela dagen och bara orkar inte med någonting, sedan Obelix dog, men nu så försöker jag träna upp mig att kunna ta många korta och en längre promenad istället. Det är rätt svårt att komma ur huset…

Ska ta till mig dina tips och sätta dom på prövning så ska det nog gå bra! Tack för att du svarade :)

Vi hörs!

//Rebecka <3

PS: Bilden är på min Älskade Obelix! <3

Åh, vad fin han var<3! Förstår att du saknar honom! Jag skulle nog bli galen utan min odåga:)

Kan du inte bestämma med din syster om att du tar hennes hund på en promenad på iaf 30-45 min per dag? Det blir ju en fördel för er bägge 2:)

Hade du bott i närheten av mig hade du fått låna min vovve att gå med

Min lurvtuss svalkar sig när det var så varmt förra veckan:

#3 Tack! <3

Sen Obelix dog så har jag varit hundvakt en hel del, har blivit tagen för givet med att jag nu har all tid i världen. Klart jag tycker om Zeke (min systers hund) och gå ut med honom gör jag gärna, men helst när jag ber om det eller blir frågad. Skulle ha honom över dagen igår, nu är han fortfarande här och jag har fått som svar " Men vi hämtar honom snart.." .. Blev en aning sur över det. Jag går iaf ut med honom ca 3-4 ggr per dag, ibland mer än så. Så han får gott om motion och lek, jag med ;)

Jag vet ju inte riktigt vart du bor men jag bor i Kalmar.. Så söt liten voffsing du har! Saknar verkligen hundlivet! En dag ska jag skaffa hund igen :)

Vi hörs!

//Rebecka <3

Åhhh jag lider verkligen med dig, jag miste min hund för ett år sedan då han o en hundkompis rymde och båda blev överkörda av tåget… för att inte gå under köpte jag en ny.

Här kommer en bild på min lilla boll :)

Åh så söt! :)

Obelix bröt benet vid tolv veckors ålder, sen så gick det bara sämre och sämre efter det. Tillslut så ville jag inte ge honom mer mediciner för att han inte ska ha ont. Då skulle jag vara för ego så då vart jag tvungen att släppa taget om honom och låta honom somna in den 18:e Juni.

Låter konstigt kanske men jag hade velat ha han här också för att han skulle få vara med mig när jag är mer hälsosam och orkar leka mer. Han hade varit så lycklig då. Sen så är det hemskt utan honom för att han räddade livet på mig x antal gånger då jag varit rätt så benägen att ta mitt liv. Jag försöker ta mig upp ur sängen varje morgon, det är en riktig kamp när inte Obelix kommer med sina morgonpussar så jag ska vakna till…

Kanske blir en hund sen igen, får se om jag är modig nog för att skaffa djur igen. Alla djur måste ju avlivas, och jag fäster mig så hemskt vid dom.. Sen hände det något när Obelix var död hos veterinären, jag råkade se hans ögon när han var död, det förstörde rätt mycke i vår fina stund, men jag försöker att inte tänka på det..

Vi hörs!

//Rebecka <3

#5 Åh, så fin! Är det en pommeranier?

Tyvärr går ju även våra fyrfotingar bort förr eller senare men tiden vi har med dem väger upp sorgen tycker jag.

Den 16 maj tog jag bort våran honkatt då hennes njurar var helt utslagna och hon blev som ett vandrande skelett så fort det blev lite varmt ute Jag har sedan jag var liten valt att närvara vid alla våra djurs avlivningar, för mig är det ett sätt att visa dem respekt och tacka för tiden de förgyllt mitt liv.

Det jag minns starkast är när jag avlivade min cocker spaniel när jag var tonåring, det sista han gjorde innan hans hjärta stannade var att lyfta på huvudet, titta på mig och ge ett skall. För mig betydde det att han sa adjö och tackade för att han slapp lida mer. Han hade en stor cancertumör i hela nospartiet som växte extremt snabbt.

Här är min lilla tös som somnade in i maj (sista bilden tagen hos veterinären):

 Ingann och Dimba…Jag blev så rörd av båda era story´s… det som är så underbart är att Ni tänker på djuret i första hand, att de inte skall lida, TACK NI UNDERBARA MÄNNISKOR.

Jo visst är det en Pomme :) han är nu 1år o fyra månader..en riktig tonåring med allt vad det innebär. Och som alla andra djur är han världens gulligaste..ler

Önskar Er allt gott med befintliga och kommande ljuvliga djur.

Kram
Tina o Lilla Fluff

Tina: Det är väl självklart att djurens välbefinnande går före sitt ego:) Vi tar ju på oss ansvaret för dem och deras välbefinnande när de kommer till oss:)

Jag har ju haft djur sen innan jag föddes och är uppväxt i kennel (som numera är nedlagd för mamma blivit gammal), min lillasyster är instruktör, problemhundslösare, djursjukvårdare på en vet-klinik samt att hon nu inseminerat sin aussitik och väntar första kullen i sin egen kennel:) De andra 2 syrrorna är som mig, vanliga djurägare:p

Haha värsta, men samtidigt bästa åldern:) Har han blivit rädd för allt än?

Jag glömmer aldrig när min var i den åldern och grannarna stod bakom sina gardiner och undrade vad jag sysslade med när jag stod still i evigheter och stirrade upp i himlen (han drog i kopplet igen och "fattade" inte ett enda kommando så jag stod still tills han slutde dra, en kort promenad kunde ta 2-3 timmar:p) eller så stod jag och klappade träd, buskar, elskåp od för att han var i spökåldern och var rädd för ALLT;)

Jag kollade på pommar innan jag blev kär i min lille blandis..   Hade inte han kommit i min väg så hade det nog varit en pomme:)

Hahahaha…. precis i den åldern.

Kan vara rädd för precis allt men vill gärna jaga 7 megastora kossor och kan inte gå i koppel, gör precis som du gjorde.. Vaddå sitt och ser ut som ett frågetecken.hihihi men håller jag i en liten godis behöver jag inte ens säga sitt hahaha vilken härlig ålder. jag njuter varje dag o varje minut av han för tiden går så fort och man vet aldrig hur länge man får ha dem hos sig.

Förlåt alla för att det blev mycket hundsnack i denna tråden, men det är till hjälp att bli bra från våra operationer, ett litet djur gör faktiskt underverk med själen.

Ni verkar vara en underbar familj Inglill :)

Ja ibland kommer ett par andra underbara hundögon i ens väg och då blir man bara som du säger bara kär :)

Kram Tina o Lilla Fluff

Ibland kan det bli lite off  topic i trådarna, men det gör inget när vi pratar om dessa underbara varelser! :)

Ni har båda så söta djur! :)

Dom som inte finns med oss nu brukar jag tänka att dom kommer vi möta vid regnbågsbron en vacker dag :') När du saknar din älskling så mycket att du gråter så är det för att just i den stunden  tänker din bebis på dig extra mycket och saknar dig lika mycke <3

Kanske låter lite barnsligt för vissa med himlen, regnbågsbron osv men jag tror på det och det ger iaf en stark tröst. När jag sitter där med tårarna i halsen och smärtan, tomheten och sorgen gör sig påmind så tänker jag på detta med regnbågsbron, kysser handflatan och blåser iväg en kyss till Obelix, jag vet inte om det är något jag bara tror jag ser men när jag gör detta ser jag upp på himlen och jag känner en lycka som jag alltid fick när han var med mig, och en stjärna blinkar mot mig.. Det är iaf en fin tanke att det är han som slänger en kyss tillbaka.. <3

//Rebecka <3

#10 Wow vad modig liten kille du har! Min är tokrädd för kossor, hästar, änder (när de skriker) och fiskmåsar (de anfaller honom jämt)

#11 Klart de finns vid regnbågens ände våra ängladjur<3 Jag är övertygad om att mina ängladjur finns uppe i himlen och tas omhand av min pappa och morfar:)