Det var en intressant fråga Lena. Jag vet många som ibörjan ångrat sig, men som senare ändrat inställning.

Däremot fick jag ett PM från en tjej som hade råkat illa ut pga sin OP. Hon kanske skulle berätta om det här å sajten vid ett senare tillfälle. Men att hon ångrar sig förstår jag mer än väl!

Men det är nog den enda jag hört talas om faktiskt!

Jag skulle nog tro att det finns en hel del som delsvis är missnöjda med resultatet. Alla har inte råd att själva justera häng osv och det kan nog göra att man inte känner sig fin trots man tappat mycket i vikt.

Personligen är jag delvis missnöjd på den nivån, ångrar inte alls min operation men då min mitt maghäng mest är sladder och inge häng får jag ingen hjälp av landstinget. Krasst kan man nog säga ju fetare från börjarn så har man bäst odds att uppnå mer korrigerande hjälp då det mäts tex på cm i häng.

 Sen kan man ju diskutera hurvida landstingen skall stå för dessa operationer eller inte. Vilket jag själv faktiskt inte är säker på att de borde, däremot kan jag då anse att kanske psykologer skall vara med mer på resan i början och även efteråt, för det är mycket som rör sig i skallen.

Denna besvikelse som jag idag ibland kan känna, känner man nog inte när man är mitt i viktnergången. Nu gjorde jag min op 1 sept 2009 så jag har sedan länge stannat av och vet hur jag kommer se ut. Alla runtom kan säga man är så fin och har gått ner så mycket, men det viktigaste är ju i min skalle och hur jag uppfattar mig själv.

Tror det finns några missnöjda där ute bara det att man nästan aldrig hör om det såtillvida det inte är komplikationer i samband med själva operationen.

Vissa dagar känner jag mig som en tjej så bra summera i en mening i ett engelskt program om GBP "Förut var jag fet, nu är jag ful"

Är inte missnöjd, och känner ingen annan som är det heller..!! Möjligtvis skulle jobba på att få bort några kilon till, men jag får nöja mig med det jag faktiskt tappat i vikt, tills vidare..ca 55kg just nu då jag gick upp lite  igen. Annars hade minskningen varit större!

Missade det programmet! Kanske medvetet? Börjar tycka att jag vill lämna detta bakom mig nu, det var svåra komplikationer, men jag överlevde och mår bra, mycket smalare idag!

Så var det hänget, ja. Massor av det har jag.. vet ej om jag skulle få op för det, men vet inte om jag vill! Beror på riskerna.. som det var sist jag opererade mig så nu säger ungarna att bättre en mor med häng än ingen mor alls..och jag håller med och njuter av livet trots jättehänget!

Jag känner till 2 stycken som är missnöjda. Den ene pga av komplikationer efter OP den andre pga FÖR stor viktnedgång och pga hänget.

Jag känner ingen som är missnöjd med operationen. Själv är jag mycket nöjd med resultatet, trots all häng både här och där. Tycker att den som är missnöjd med operationen p g a häng är rätt korkad, då man borde redan före operationen ha räknat ut att man får häng om man har en massa övervikt. Däremot är det en helt annan sak att vara missnöjd med själva hänget, men nöjd med operationen. Operationen har ju hjälpt oss att gå ner i vikt och få ett hälsosammare liv. Dessutom så var man ju inte precis en skönhet innan heller… Jag är hellre smal, med en massa skrynklor och häng både här och där, än den michelingubbe jag var innan. Jag ser alla de fördelar som viktminskningen har fört med sig, och de överväger med råge det negativa med hur vissa delar av kroppen ser ut nu.

De som har haft oturen med komplikationer, är helt förståerligt att de är missnöjda med operationen. Tur att komplikationer är så pass ovanliga!

#5 Min väninna är missnöjd mest eftersom hon inte slutat gå ner och numer är underviktig. Och för att hänget är större än väntat.

Har ni varit och läst komplikationsberättelserna på viktop och Viktdropp?

En som låg i koma flera månader mad magen öppen och på vid gavel. Nu när hon har överlevt är hon väl nöjd men dödsångesten hon hade då var ju förfärlig.

Ni kanske måste bli medlemmar om ni inte redan är det. Och även om ni tänker att nej, det händer inte mig… så kan det göra det, kanske inte direkt efter operationen men hur kul skulle det vara att ha gått 6 månader- 1 år och sen få massivt tarmvred som gör att tarmen blir nekros och måste tas bort?

Jag tror inte att folk vill berätta, dom ska ju vara så glada och nöjda för att dom äntligen blivit smala.

Jag har en vän, en man som är 65 år (min mans kusin). Han opererades 2005 och de öppnade upp honom och inte en titthålsop alltså.

Det första som hände var att en blodåder sprack i magen och han höll på att förblöda. Han gick ner 25 kg men fick mycket ont i magen och så började han få sockerfall. Han fick sådana blodsockerfall att han nästan hamnade i koma. De ville då operera hans bukspottkörtel men då skulle han få diabetes istället sa läkarna. Han började då gå upp i vikt igen så han vägde nästan lika mycket igen några år senare.

Sedan fick han blödande magsår och hämtades med ambulanshelikopter. Han har världens fulaste ärr på magen som andra läkare har kommenterat varje gång de sett honom men det är ju inte det viktigaste.

Så kom det värsta sommaren 2011 då han fick cancer i matstrupen och magen och tarmarna. Eftersom de tagit bort nästan hela magsäcken och en stor del av tunntarmen så fanns det inte mycket att operera bort.

Han fick starka cellgifter i omgångar och till slut för jul så tog de och drog upp det lilla han hade kvar upp i matstrupen så att han skulle överleva.

Nu kan han bara äta chips, smör, dricka jordgubbssaft och liknande då allt i stort sett bara far rätt igenom honom. Han måste äta bara salt, sött och fett så någon näring stannar kvar.

Han vet inte om han överlever men en sak säger han: Han ångrar att han gjorde denna viktoperation.

Nu ska jag tillägga att läkare har kommenterat och frågat varför de inte gjorde titthålsoperation för då skulle det inte ha blivit så mycket komplikationer menar dessa.

Han kan ju ha fått cancern ändå men allt annat han gått igenom beror i alla fall på denna operation.

Tänker när jag läser detta att operationen verkligen är ett steg ut i det okända..för dom flesta blir det hur bra som helst..

Men det finns skräckexempel dom som har maximalt otur!

Nu finns ju visserligen skräckexemplen i alla livsavgörande händelser exempelvis när man föder barn..

Visst känner man tacksamhet att man har haft turen på sin sida!

#9 Ja, det är nog så att de flesta går det bra för i alla fall. Apropå födslar så höll jag på att dö då jag fick mitt första barn 1975. Hade jag inte varit på sjukhus hade jag inte klarat mid. På grund av detta så är jag helt emot födslar i hemmet.