Jag har länge varit sugen på att prova på att springa, men hjärnspökena har övertygat mig om att det inte går för sig. De säger att jag är för fet, att tuttarna kommer att knocka mig med sitt skumpande, jag kommer att få ont överallt men främst i knäna, folk kommer att skratta åt mig för min fula springstil, jag kommer inte att orka mer än 10 m innan jag spyr av överansträgning, mm, mm.

Men så tog jag mod till mig på gymmet när jag gick på gå-/löpbandet. Jag ökade hastigheten sakta tills jag inte kunde göra annat än börja jogga. Och så ökade jag hastigheten en liten aning till! Inte så att jag sprang som om jag var jagad av något farligt, utan så där lagon så det kändes ok. Efter en minut började det kännas av mjölksyra i benen, men det försvann strax. Jag sprang 5 minuter innan jag sänkte farten till promenadtakt i 10 minuter. Sedan ökade jag hastigheten i 5 minuter igen. Kände att jag skulle orkat/klarat av mer, men vågade inte. Var rädd för att få ont. Men känner ingen värk eller annan obehag. Bara behaglig matthet. Inte ens tuttarna var till besvär, då de var inpackade i rejäl sportbh. Ett är ju säkert: jag kommer att göra om det här fler gånger och utöka både tid och hastighet med tiden.