Mitt beslut att jag vill göra en GBP kom på ett vis plötsligt men de känslomässiga orsakerna bakom har funnits där i många år. Jag har varit överviktig så länge jag kan minnas. Mitt tidigaste minne av att ha känt mig annorlunda pga min vikt är från första eller andra klass.

Vi hade alla varit hos skolsyster och vägt och mätt oss. Vi skulle sedan göra ett diagram över våra vikter och sätta upp lappar med våra namn och vår vikt på en stor tavla. Vår skolfröken skrev upp vikter i olika intervall och alla började sätta dit sina lappar. När vi var klara var jag den enda i min kolumn och den som vägde mest i hela klassen. Jag kan fortfarande känna den känslan jag hade då och den är inte angenäm. Känslan av utanförskap och att inte duga.

Med åren så fick jag allt bättre självförtroende trots att min övervikt blev större och större och jag kunde för det mesta känna att jag dög. Jag kände mig inte så tjock som jag var och hade inga problem med att t.ex bada och visa mig i bikini. Men känslan av att duga räckte aldrig hela vägen och det fanns alltid i bakgrunden att jag var annorlunda. Jag gömde mig bakom min tuffa fasad men inför mig själv kunde jag aldrig ljuga.

Jag har som de flesta provat det mesta när det kommer till bantning men det har aldrig gett något resultat i längden och med åren blir övervikten bara större och större.

För fyra år sedan träffade jag min man och det var första gången jag verkligen upplevde kärlek, första gången jag verkligen kände att jag duger och att jag var fin precis som jag är. Det känner jag fortfarande tillsammans med min man och vår kärlek är starkare än någonsin. Men vad var det då som fick mig att bestämma mig för att opas?

Jag har verkligen funderat på vad det var de sista dagarna och jag tror att jag vet det nu.

Jag är idag större än jag någonsin varit förut och för första gången i mitt liv så skäms jag verkligen över hur jag ser ut. Den känslan har aldrig varit så stark tidigare. Det är som att alla känslor jag haft kring min vikt i alla år nu ger sig till känna med full kraft. Den dagen jag bestämde mig för att be min läkare om remiss kände jag att jag vill inte längre vara annorlunda, jag vill inte skämmas över min kropp, jag vill inte ha ont och inte ha någon ork alls pga min övervikt.

Jag har helt enkelt fått nog!

Jag längtar så efter att få vara normal, att kunna handla kläder var som helst, att kunna knyta skorna utan att få svårt att andas… Listan kan göras hur lång som helst…