Enda komplikation som jag hade vid min op var en rätt rejäl blödning jag fick. Min mage var som en enda stor blåmärke, som alla kan se på bilden! Blodvärdena sjönk rätt mycket, så jag fick ett par påsar med nytt, friskt, blod. Läkaren var "imponerad" över hur stor blåmärket var, och skickade flera kollegor till mig för att kika på min mage. Ingen hade sett något liknande innan. Blödningen gjorde att jag var extra trött en tid efter, men det ordnade sig med tiden.

Några andra besvär har jag inte haft, utan allt har flytit på bra.

Ojojoj! Jösses vilket blåmärke? Jag hade ett litet, litet som satt kvar i två-tre dagar!

Mina komplikationer har jag visst skrivit på ett annat tråd om.. infektioner på infektioner, blodförgiftning etc. Men då hade dom börjat operera med titthålskirurgi, av nån anledning gick det inte, utan blev en öppen op. Låg inne på sjukhus 6-7 veckor, mot 3 dagar det normalt skulle ta. Plus 2 vändor till intensiven.. En får vara glad att ha klarat livhanken, så helt riskfritt är det inte!

# 1 - Fy sjutton! Den där bilden gör ju att man ryggar tillbaka och med glädje fortsätter med sin diet på väg till viktminskning.

Sen ska jag berätta om en väninna som blev opererad och höll på att dö i komplikationerna. Läkarna hade sytt ihop henne fel så att mage och övre tarmen sprack när hon började äta. Hon blev septisk och fick ligga med en massa apparater inkopplade som skulle rena lever och njurar. Hon blev opad på Östersunds Sjukhus och blev sedan skickad till Örebro eftersom man hade bättre resurser där att ta hand om henne. Och där låg hon länge. När hon  hade piggnat till så skickades hon tillbaka till Östersund. Så småningom kunde kroppen ta hand om sig själv och det "enda" som återstod var ett sår i magsäcken som fick dräneras och skötas, även sen hon kom hem. Hon är skadad för livet och kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv.

Hon vägde något över 100 kg när hon opades…………….

Det låter som det var något liknande som millam berättar.

Vet att vi har en på ifokus som fortfarande låååång tid efter sin OP lever med stora problem, man vet inte om det någonsin blir bättre har jag fattat det som. Hemskt skrämmande hur illa det faktiskt kan gå!

Det är ju så att varje gång man ska in och "gräva och dona" i människors kroppar så gör man ju något onaturligt oavsett hur fina instrument man än använder. Instrumenten och teknikerna är säkert hur bra som helst, men det är en människa som står och sköter det hela, och människor är felbara och våra kroppar är inga maskiner.

Detta gäller ju inte bara fetmaoperationer utan alla sorters operationer. För det mesta går det helt utan problem och ibland går det åt helsicke.

Hyacinta, när du berättade att du skulle in på op, så vågade jag inte berätta om min väninna, men nu berättar jag det eftersom allting har gått bra för dig. You are the lucky one

Gilla! Det hade inte varit någon fara. Jag hade förberett mig i ett par år. Läst massor om hur illa det kan gå och även träffat ett par som det gått väldigt illa för. Men tack för omtanken! Kram på dig!

# 7 - Men jag valde att tiga, för jag visste inte hur du skulle ta emot det. För det är ju också väldigt viktigt hur man själv går in i detta, om man är positiv och taggad eller rädd och negativ.