Det är nog inte alls ovanligt att man känner som du inför en operation som den här, tvärt om tror jag nog att de allra flesta går i snarlika funderingar.

Samtidigt gäller det att ha realistiska förväntningar på vilken effekt operationen kommer ha och vad som kommer krävas. Ett exempel på något som de flesta inte räknar med är att man faktiskt kan få ont i leder osv, även om man inte haft det innan, det har jag märkt av. Det ger sig efter ett tag, men jag har förstått det som att detta beror på att det insprängda fettet i kroppen (även i lederna) försvinner, vilket gör att det kan kännas obehagligt ett tag. Kroppen vänjer sig, men det är klart att man hade kunnat bli frustrerad över att få ont på ställen man inte hade ont på innan op.

Det finns få garantier i livet, det är svårt att sia i huruvida du blir helt smärtfri, men ner i vikt kommer du gå, så mycket är säkert. I sämsta fall kommer du oavsett bli bättre, det vågar jag lova, och bara en sådan sak kan ju lyfta ganska mycket.

Jag tror du tjänar på att tänka så att målsnöret är operationen i sig. Sätter du upp andra mål finns risken att de blir orimliga eller omöjliga, när du är opererad har du precis så goda förutsättningar du möjligen kan få. Baserat på detta kommer sedan resultatet bli så bra det kan, kanske inte precis helt superbra, men ändå bättre. Och det är väl ett ganska bra resultat?

Även om du inte blir 100% värkfri (vilket i sig naturligtvis inte på något sätt är otänkbart) så blir det mesta medicinska enklare att hantera när man väger mindre, och det gäller att ta det en liten seger i taget.

Nej, 100% värkfri kommer jag aldrig att bli (är reumatiker) men om det så bara blir 10% bättre är det ju massor jämfört med hur jag har det nu. Det är ju för allt detta jag fick open godkänd..

Jag förstår vad du menar och jag håller med dig, jag får ta en dag i taget och ta allt som det kommer..

#2: Smärta är ju som bekant extremt svårt att kvantifiera, men bara själva grejen med att du kommer väga mindre lär ju som sagt underlätta och mildra.

Det kommer ske mer eller mindre automatiskt, det är jag säker på, men nyckeln är nog alltid att helt enkelt vara realistisk.

Det kommer gå bra, det är jag övertygad om! Men det är klart att det blir en stor förändring i livet, och då har du väl all rätt att vara nervös.

Det kommer att bli en jätteförändring oavsett om det blir liten eller stor skillnad..  det känns så overkligt på nåt vis, så ovant.. en helt ny värld.

Du får tänka så här. 🤪

Vill du leva som du gör idag för resten av ditt liv? Det är inte smärtfritt liv att leva som tjock faktiskt. Speciellt den psykologiska biten att vara tjock är mycket jobbig känner jag. Jag är så mycket mer smärtfri idag efter open - i princip ingen smärta alls i kropp och knopp.  Har aldrig ryggskott numer, inte ont i fotlederna på eftermiddagen, inga fula kläder, ingen som påpekar och mobbar en. Det var hemskt ibland ute bland folk…..Även om det är välvilligt….. 

Tänker du för mycket i negativa banor så blir det som du tänker. Bestäm dig bara! Punkt slut! Tänk inte så mycket. Kommer fixa sig.

Annars är alternativet att stå där du är idag. Vill du det?
Bara du vet. Lycka till! ❤️

Nej, det är klart att jag inte vill ha det som jag har det i dag. Men tanken på att ett antal diagnoser faktiskt kan försvinna eller bli mycket bättre skrämmer mig lite, fast att det är positivt att det blir bättre. Det är ju en värld jag inte trodde var möjlig för mig, nåt jag inte trodde att jag skulle få uppleva.. vikten har jag aldrig brytt mig om eftersom jag aldrig har varit riktigt, riktigt stor. Men nu när jag inser att jag mest troligt (törs inte ta ut för mycket i förväg) kommer att bli så mycket friskare… det är en känsla och en tanke jag inte riktigt törs ta till mig. Trodde jag skulle vara tvungen att värka sönder och äta mediciner till döddagar.. nu tänds hoppet och samtidigt som jag vet att det blir bättre,även om jag så klart inte kan veta hur mycket bättre, så vet jag oxå att världen kan vara en grym plats. Det är SÅ mycket som står på spel för mig, det kan bli sån stor förändring medicinskt sett för mig. För första gången på 20 år har jag hopp….