Jag läste på och förberedde mig i 10 år. Var inte redo innan dess. Läste på forum, pratade med opererade och med läkare, så jag kände mig 100% redo när dagen väl kom. Var 29 när jag opererade mig.

Jag har haft turen att må fantastiskt bra hela vägen. Jag har varit opad i 4 år och ligger stabilt på en bra vikt. Jag dumpar om jag äter fel, vilket jag är glad för. Jag ångrar inte en sekund.  Jag tror att det är viktigt att vara medveten om vad som KAN gå fel, det kan verkligen gå helt åt helvete fel om man har riktig otur. De flesta som opererar sig går det bra för, annars hade de inte fortsatt operera i samma utsträckning. Men alla når inte normalt BMI och vissa går upp igen efter några år.

Man får ställa om hela livet. Arbeta in nya mat/ätvanor och anpassa sig efter sin nya mage. Nu har jag hittat ett intresse för kost och hälsa och jag har äntligen chansen att ge mina barn BRA matvanor redan från början så att de slipper hamna i samma situation.

Sen angående dumpning så är det så individuellt. Jag har turen att enbart dumpa när jag äter fel. Vissa dumpar inte alls och vissa dumpar på allt och ingenting.

Vilket härligt inlägg SilverEmma! Har också funderat i många många år. Detta är för mig absolut den sista utvägen och den värsta utgången är ju faktiskt döden. Som med alla stora ingrepp. Jag förstår att allt inte blir "glass och ballonger" det är ett verktyg, jag själv bestämmer hur jag kommer att använda det så att säga. Jag blir så glad för er alla som har fått ett nytt liv och tar vara på det :)

Det är viktigt att se det långsiktigt. De första 1-2 åren är ofta en "smekmånadsfas" där allting går precis som det ska, man går ner hyggligt fort, mår bra, når sin målvikt, märker att man kan äta fel grejer och ändå gå ner. Det kan ställa till det i huvudet om man (som jag) har ett matmissbruk i grunden. Man hör folk säga att de aldrig behöver banta igen. Men risken är faktiskt stor att man "måste" banta i framtiden.

Du fattar att det inte är en quick-fix och det är skitbra! Tips för att ge dig så bra förutsättningar som möjligt:

Följ ditt sjukhus råd gällande kost, tillskott, uppföljningar och liknande. Sätt BRA vanor under dina första år, det har du hjälp av resten av livet. Unna dig godsaker också, men med måtta! Gå in med en positiv inställning men var medveten om riskerna och att det är en hel del som inte går ner till normalvikt men att varje kilo är en vinst för din hälsa. Operationen är ett verktyg och det är DU som avgör hur du hanterar det. Njut av din viktminskning men var medveten om att vissa operationer "tappar sin verkan" efter några år, vissa kan äta mer (som blir till för mycket med tiden) och vissa kan äta fel (som också kan bli för mycket) för ofta. Därför att det så viktigt att du sätter bra vanor så att du inte faller tillbaka senare. Man KAN bli lika stor igen, trots operation. Ge dig fan på att du inte ska bli det. 🙂

Härligt pepp-talk! :) Tack!!!

…och såklart: Stort lycka till! 😃☀️

Min förberedelse kom ganska automatiskt, min fru är opererad sedan tidigare och jag har många i min närhet som också är det. Så jag visste mycket väl vad jag hade att vänta och hur det skulle påverka allt.

Många blir negativt överraskade just för att det mentala inte hängt med ordentligt. Kroppens fysik tar över, mer eller mindre, du kan inte längre klämma in en efterrätt oavsett hur mycket buffé du ätit, och så vidare. Det är väl detta som också leder till att operationen ibland missbrukas, och att opererade kan gå upp i vikt igen.

Rimliga förväntningar och att vara ordentligt påläst och insatt är nog de bästa metoderna tror jag.

Tack SilverEmma ;-)

Ja så är det förstås Davbjo! Min make gjorde en op för fem år sedan och har två andra i min närhet som också gjort detta ingrepp. Jag tror att jag är ganska införstådd med hur det kommer/kan bli.

Men kan ändå inte låta bli att undra… ibland verkar det som om en del ändå inte förstår att det handlar om just en livsförändring  utan förväntar sig ett liv utan att behöva "kämpa" om ni förstår hur jag menar…

Jag själv har ett "matmissbruk" där alldeles för stora portioner är problemet, det är ju verkligen något jag kommer få kämpa med livet ut (oavsett op eller inte egentligen). Det kommer att bli en j-kla omställning !! MEN också till det bättre ;-)

Jaha…nu vart jag lite gnällig kände jag :-D

#7: Man kan ju faktiskt inte vara för förberedd, jag tror det är bra att läsa och ta in så mycket som möjligt. Likväl som det garanterat finns personer som inte berättar om sina besvär efteråt så finns det också personer som överdriver dem.

Ibland stöter man på bilden av att det ger sig helt per automatik, bara man är opererad kommer man rasa i vikt och man behöver inte göra ett dugg. Så är det naturligtvis inte, och bara du är beredd på detta så tror jag det är sekundärt exakt vilka förändringar du kommer behöva göra, det ger sig.

Stora portioner misstänker jag att du kommer vänja dig av med omedelbart, detta är där operationen är som absolut mest effektiv. Din fysik kommer sätta stopp, du kommer vara lika mätt med en tiondel av maten som du är efter ett stadigt mål mat idag, men det psykiska måste hänga med också.

Jag drack kopiösa mängder till maten förr, alltid stor dricka på restaurang osv, gärna två om det fanns läge. Nu kan jag inte dricka alls till maten, och efter min första dumpning är det inga problem alls med det. Jag lärde mig den hårda vägen. :)

Oj Davbjo…jag är också en stordrickare till maten :/ Helst vatten dock men en liter är inga problem att få i mig.

DET kommer nog bli en STOR omställning då…förutom matmängden vill säga.

Jag tänker massor på detta. Från det att jag vaknar till det sista jag gör på kvällen. Är inne är några gånger om dagen och även på viktop som är en ganska bra informations sida :-)

Jag är en sådan person…vill vara förberedd. Analysera och känna av. Det är ju ett livsviktigt val!

#9: Innan operation så fokuserade jag också mycket på de bitar du fokuserar på nu, funderade på vilken omställning det skulle bli osv. Men för mig var det så att när operationen var gjord så var det liksom klart.

För faktum är ju det att det är fysiskt omöjligt att dricka en liter till maten efter operationen, så jag tror att du, som jag, kommer slå om omgående. Det är ingen övergångsperiod, du behöver inte vänja dig med något, det bara är så du lever från och med då.

Visst kan jag sakna saker ibland, är jag utomlands är det trist att inte kunna äta lika mycket exempelvis. Men efteråt är man precis lika nöjd som man hade varit även om man inte opererat sig.

Det man snabbt inser med ätande är att det är tillfredsställande precis här och nu. Man känner en viss ro i att kunna pressa hur mycket som helst vid julbordet eller buffén på Finlands-färjan, men när du ätit klart och är nöjd så spelar det ju egentligen ingen roll hur mycket du åt, eller nästan ens vad du åt. Detta slog mig stundvis förr, att efter en kebabtallrik hade jag lika gärna kunnat ätit en sallad, då jag hade varit precis lika nöjd efteråt. Men det är ju inte så man fungerar.

Det ligger mycket i det du skriver Davbjo! Och för min del handlar det ju just om att kunna bli nöjd av mindre portioner. Men också lära dig äta lugnt. Jag hoppas verkligen på en livsförändring. Extra nervös nu då jag ska upp till Sophiahemmet nästa vecka :) Men det ska nog gå bra…är en ganska lugn och stabil (hahaha) person som tänker både en och två gånger innan jag gör ett beslut. Men lite nerver i rörelse ;)

#11: Det där med att äta i lugn takt är något jag ännu inte bemästrat faktiskt, jag har helt enkelt inte ro att göra det. Men jag tycks inte behöva det heller, jag får inte ont, och jag kan äta lika mycket som jag "ska" kunna göra även om jag äter långsamt.

Man behöver inte hänga upp sig så mycket på hur det sägs att det ska vara efteråt, det blir olika från person till person. Man får lära om helt enkelt, börja på noll och lära sig hur man kan och bör äta. Mår man bra är det bra. :)

Sant så sant… 😃

Har idag fyllt i en hälsoblankett som jag ska ta med  mig nästa vecka och när jag läste igenom den efteråt kändes det i magen. Svart på vitt fanns alla mina "matproblem" där. Det kändes att läsa MEN man måste ju vara ärlig. ☺️

#13: Jag tyckte också att det nästan var lite obehagligt när allt skulle skrivas ner och dokumenteras. När man lever mitt i det är det lätt att ignorera helheten, man vill nog inte riktigt tänka så. Det kan nog vara nyttigt att få det på pränt i början, få klarhet i hur läget är och vad man faktiskt behöver ta tag i.

Och efter operationen blir det ju inte svårare att ta tag i det direkt. :)

Nä precis… Det "jobbigaste" mentalt är nog resan efter…min make sa häromdagen: "Du kommer att bli vääääldigt ensam under flytperioden innan op och ev de veckor efter med tanke på vilken grinig femåring du blir när du inte får äta det du vill!"

Haha…hans åsikt om alla mina dieter och bantningskurer jag gjort… 😂

Var väl påläst men det går ändå inte att förutse hur man själv reagerar när man väl är på andra sidan operationen.

Jag sörjer emellanåt men vill inte för det ha tillbaka det gamla livet även om jag ibland tycker det är meningslöst att äta eftersom jag ändå bara kan äta så lite (som om maten är mindre god för att portionen är liten…) att jag måste välja mellan maten eller en god efterätt (väljer nästan alltid maten, mår ju bättre av det) osv.

Men det är ju ett livslångt lärande och absolut värt det i slutändan.

Är man omedveten om hur tufft det kan bli psykiskt så är det nog svårt att hantera det.

Jag bara körde. Var så trött på att jag var fet och svettig alltid. Bara körde. Var så arg på mig själv, för att det hade gått så långt. 

Nu jäklar - sen körde jag bara! 🎧

Tack för att du delade med dig lil-sis! Härligt att höra berthagenn :)