Hej!
Jo, nu är det så att jag för sjuttioelfte gången är på G att kontakta "min" överviktsenhet för en op. Så jag tänkte berätta lite om min resa hittills och lite funderingar jag har kring resan.
Först ska ni dock veta att jag har diagnosen asperger, och om ni inte vet vad det är så går det i korta drag att beskriva det som social inkompetens blandad med skyhög ångest och social fobi (i mitt fall).

Jag har sedan jag var 16 år velat ha en gbp eller liknande operation då jag bara gick upp och upp i vikt (trots en riktigt aktiv vardag på en hästgård). Viktnedgång har jag försökt på "egen hand" sedan jag först började gå över kurvan som småunge i grundskolan.
Men när jag var 16 år fick jag naturligtvis avslag, jag var för ung och inte tillräckligt stor, vägde då mellan 115-125 kg. Så jag försökte förtvivlat gå ner själv, men utan resultat. Jag utvecklade ätstörningar där jag tryckte i mig max en morot per dag i flera veckor för att sedan frossa på allt när energin verkligen tog slut.
Jag blev hänvisad på Norrtulls överviktsenhet och fick träffa en sjukgymnast som på varje möte tjatade om vikten av att äta frukost. Jo, det visste jag redan, kunde man få lite mer konkret hjälp? Nej. Jag avslutade snabbt den kontakten, då det var för påfrestande att ta sig dit och alltså inte värt besväret med min sociala fobi..

Några år senare, när jag hade fyllt 19 tog jag återigen upp kontakten med norrtull, men fick inget tillfredställande resultat av den kontakten heller. Och såhär pågick det en period.  Jag har nu kommit upp närmare 140 kg.
Så upptäckte jag pulverdieten 2012 och lyckades gå ner till 131 kg med hjälp av den, men kom sedan inte längre. Då tog jag kontakt med Norrtull igen, jag har glömt vilken gång i ordningen. Jag blev den gången i princip godkänd för operation, men de ville att jag skulle gå på förberedande möten med en (underbar) dietist på Norrtull. Självklart!
Problemet var bara att hur många gånger vi än möttes så hände inget. Jag uppfyllde nästan alla kriterier, var väl medveten om riskerna och hade även min pappa med på nästan alla möten. Min pappa är läkare, förlossningskirurg. Han präntade in massor av skräckhistorier i mitt huvud om både överviktiga kvinnor på förlossningsmottagningen som spruckit, haft svåra graviditeter mm. men även om opererade kvinnor med lika mycket problem vid graviditet och förlossning.
Trots detta var och är jag fortfarande helt inställd på att jag måste ha en operation.
Sommaren 2013 fick jag ett sammanbrott, min psykiska hälsa orkade inte med hur jag såg ut, jag blev suicidal. Min familj och även min dietist blev oroliga och pappa skrev ut ångestdämpande. Jag mådde bättre.
Men vi kom aldrig längre. Min dietist gick på mammaledighet den vintern och jag blev tilldelad samma sjukgymnast som jag fick första gången jag kom till dem vid 16. Det funkade inte. Det flöt ut i sanden.

Nu är jag snart 25, går i barntankar och mår samtidigt så sjukt dåligt över hur jag mår att jag vet att jag aldrig kommer kunna gå ner utan hjälp av en operation. Alla min diet försök har misslyckats, jag har inte rätt mentalitet.

Jag ska nu, så fort jag samlat mig, ta kontakt med Norrtull igen, nu vill jag ha den hjälp jag vet att jag behöver. Men jag orkar inte ett till bakslag, då hjälper inte ångestdämpande mediciner längre.

Det var väl min resa hittills. Vet inte om den är ovanlig eller vad nästan alla får gå genom. men jag kände att jag behövde få ut den, kanske få lite stöd, tips.. jag vet inte.