Hej!

Ofta så kommer man fram till ett beslut efter flera års överväganden och misslyckanden att gå ner i vikt på egen hand.

Man kanske dessutom har fått överviktrelaterade sjukdomar som i mitt fall diabetes typ 2.

Jag kan ju bara tala för mig själv men jag jo-jo bantade i 25 år innan jag insåg att detta klarar jag inte på egen hand utan ansökte via familjeläkarna om en remiss till Överviktenheten i Uppsala.

Det tog drygt 6 månader innan jag fick kallelse dit, där fick jag träffa en läkare som berättade att jag uppfyllde kriterierna för en landstingsbetald viktoperation (i mitt fall BMI +40 + diabetes typ 2)

I det läget och nu efteråt är jag glad och tacksam att jag fick den här chansen till ett nytt lättare och friskare liv, men visst velade jag och funderade i säkert minst 5 år innan jag masade mig ner till familjeläkarna, inget lätt beslut utan ett stort steg att ta förståss..

Jag bloggar om min viktresa här:

http://lenalindberg.bloggplatsen.se/

Lycka till !! Mvh Lena

Jag funderade länge på hjälp av något slag för min övervikt. Mitt BMI låg på 52 och jag har ledgångsreumatism. Efter år av jojo bantning,dieter,viktväktarna och bantningspiller så gick jag till läkaren.

Eftersom jag redan fått genomgå en höftledsop pga av min sjukdom så blev det oerhörd påfrestning för protesen men också kroppen överhuvudtaget så jag fick remiss skickad omg av min husläkare. Fick vänta 2 år efter första besöket på kirurgmott tills själva op gjordes. Jag ångrar absolut inte att jag gjorde op! Synd att jag inte beslöt mig för att göra den tidigare bara.Så många år som man mått så dåligt av övervikten.

Känslorna för op var väl bara positiv,förutom lite ångest opdagen men det hade inte med själva op att göra….

Jag läste på noga om själva ingreppet,tiden före ,under och efter.Pratade mycket med redan opade människor.Så jag var väl förberedd tycker jag.

Jag har jojo-bantat i 25-30 år.

För 7 år sen började jag fundera på operation och för 6 år sen gick jag till husläkaren och fick en remiss, var på grupp-info och skulle in på bedömning. I samma veva började min ena son må dåligt så jag beslutade att skjuta på min op. Under de följande åren har all min tid upptagits av sonens utredningar på bup samt att jag läst allt jag kommit över om gbp. Förra året fick min son sin diagnos, autism syndrom samt socialfobi och jag visste bättre hur jag skulle handskas med honom och på så sätt underlättades hela vår vardag. Så i oktober/november förra året bad jag om en ny remiss, var på bedömning i februari och opades för en månad sedan idag (26/3).

Det är det bästa jag gjort för mig själv! Men jag tror att samtidigt som det inte var rätt läge för 6 år sen, med sonen och allt, så behövde jag denna tid för att mitt beslut skulle få mogna ordentligt.

Jag mådde kanonbra hela sjukhusvistelsen, förutom att jag inte fick dricka så mycket kaffe som jag var van vid, och redan förmiddagen efter op tog jag en rask halvtimmes promenad runt hela sjukhusområdet.

För mig var det rätt beslut men jag råder alla som funderar på att opa sig tänka över det väldigt noga, väga för-, nackdelar mot varandra och verkligen bli helt säkra på vad de gör. Det går ju faktiskt inte att återställa senare om man ångrar sig.

När jag var ute och reste i Asien för några månader sedan bestämde jag mig för att jag var så förbaskat trött på att inte få plats. Det är trångt överallt, speciellt i länder där folk över lag är lite mindre. Men även här i Sverige är det jobbigt att behöva böka sig in överallt, ni vet vad jag menar.

Så på flyget hem bestämde jag mig. Så jag skrev en Egenremiss till Ersta Diakoni i Sthlm, de ringde upp mig och ställde lite frågor, jag träffade kirurgen förra veckan och nu är allt klart för operation.

För mig blev det en GBP, då jag har allvarliga reflux-problem, vilket blir värre med Sleeve. Ser verkligen fram emot operationen och att lägga om mina vanor.

Jag har sluppit sura uppstörningar efter min op. Har INGEN MAGE! :-) WIEEE! Bara att knyta skorna och ta mig hussorna är en baggis idag!

Enda nackdelen är när jag stöter i bordskanter och annat att ”fettskyddet” är borta. 😂

Ja, det var vad kirurgen sade till mig också. Efter op kommer jag nog slippa omeprazol helt. :)

Jag opades i september 2013 och jag har varit utan omeprazol i över en månad :) Superskönt.

#7: Personligen har jag inte störts av dem direkt, och efter GBP blir det ju ändå en näve tabletter (nästan) om dagen att svälja ner, så man blir ju dessvärre inte pillerfri ändå.

Får väl se om vi behöver äta tabletter resten av livet, jag är hoppfull för att vi slipper, men jag är beredd att ta den smällen om det är så.

Jag kan tillägga att jag håller på att sänka min dos antidepp också :)

Låter som att allt går åt rätt håll!