För mig kom det sig av att jag tillslut tillät mig själv att ge upp. Jag kom till insikt med att JAG har ett värde, att JAG inte förtjänar att leva andra halvan av mitt liv på samma sätt som jag levt den första. Jag vill inte känna mig skröplig redan vid 38 års ålder. Jag vill ha ett fullvärdigt liv där min kropp klarar att hänga med i det tempo som min själ behöver för att må bra. Jag är ännu inte op:ad, men blir det snart (sleeve på cftk). Jag kom fram till att i mitt fall är det möjligt att köpa det liv jag saknar och då är slantarna oviktiga. Hur prissätter man ett liv liksom?

Oj vilken spännande fråga! Efter att ha provat att ändra min livsstil och bantat i flera är utan bestående resultat, det är väl klart att jag går ner i vikt MEN att behålla den sedan är en helt annan femma. Så en dag så satt jag och läste om operationen och kände att detta var något jag ville göra (GBP )för att resten av mitt liv kunna göra det jag vill, vara en förebild för mina framtida barn och elever samt ta åt mig av livet. Jag är bara 21 år gammal och vägrar tillbringa resten av mitt liv hemma i soffan, för rädd för att gå med på krogen för att jag vet att jag kommer få snea blickar eller att folk visar "diskreta " kommentarer om hur stor jag är.. så många saker som gjorde att jag gjorde detta, opererades igår, men de flesta grundar sig i att jag behöver hjälp med att ändra min livsstil. 😊

Bantat hela mitt liv - gått ner - sen gått upp. Typisk jojobantare. i 20 år har jag gjort detta. Nu ville jag göra ngt en gång för alla.

Tack för att ni delar med er :) intressant att läsa

Det var studier som visar att gastric bypass görs för många att diabetes Type 2 symptomen försvinner. Och så blev det för mig. Från två insulinsprutor och en massa piller varje dag till att jag har normalvärde på blodsocker sedan operationen för 16 månader sedan. Jag fått ett nytt liv! (Gått ner 47 kilo, skulle vilja bli av med 6 kilo till.)

Jag började läsa på om magsäcksoperationer 10 år tidigare, hade dock inte tillräckigt stor övervikt på den tiden (tack och lov, var inte i närheten av att vara mentalt redo för det då). Efter jag fick mina barn var jag större än någonsin och kände att jag fått nog av alla bantningsförsök, svältkurer och daglig ångest gällade min kropp. Skickade in en Egenremiss, gick via det fria vårdvalet då Skåne inte kunde hålla 3-månadersgarantin, kontaktade ett sjukhus som jag kände mig trygg med och ca 3 månader senare var jag opererad. Så när jag väl bestämde mig så gick det undan. Hade jag inte läst på så mycket under alla år så hade jag tyckt att det gått FÖR fort.

Jag började på BMI 39.3 och 10 månader efter op låg jag på BMI 25, vilket räknas som normalvikt. Hade då gått ner 41 kg och såg varje kg efter det som en bonus. Med tiden så trillade jag ner ytterligare i vikt utan att egentligen anstränga mig så mycket och nu, snart 4 år efter op, ligger jag stabilt mellan 56-58 kg, runt BMI 20.

Jag ångrar inte en sekund av min GBP, det är det bästa beslut jag någonsin tagit. Men jag rekommenderar alla att läsa om både för- och nackdelar INNAN op. Har pratat med många som fått komplikationer, vissa värre än andra. Vissa ångrar sin operation varje dag. Det går såklart bra för de flesta, annars hade de inte fortsatt operera, men det skadar inte att vara medveten om att det faktiskt KAN gå jäkligt fel också.

En nära väl diagnosticerades med hjärntumör för snart två år sedan, och det fick mig att börja fundera mycket på mitt eget liv och leverne. Han levde mycket sunt, tränade hela tiden osv, men ändå fick han en dödsdom som gjorde att han inte skulle få se sina barn växa upp.

En tid efter hans diagnos var vi på semester i Hongkong, och det var minst sagt trångt att flyga, och det var då jag ruttnade. Direkt när vi kom hem skrev jag en Egenremiss till Ersta (Sthlm), och fem månader senare var jag opererad. Det var rätt precis 11 månader sedan, jag har gått ner från 138,3 till 95,6 och jag kör nu L istället för 3XL på skjortorna. Så visst märks det. :)