# Hur mår ni psykiskt? Author: Zabbio Ursäkta min nyfikenhet. Ni som gjort en GP operation, hur mår ni efteråt, rent psykiskt? Att de flesta går ner i vikt är ju känt, det är ju ändå det som är huvudsyftet. Men hur _mår_ de som genomgått operationen? Vad anser ni var anledningen till att ni blev överviktiga? (något fysiskt problem, något psykiskt som fick er att äta för mycket och fel, brist på kunskap om vad som var rätt mat, sjukdom, brist på rätt näringsämnen eller något helt annat?) Har ni gått ner i vikt som ni önskat? Har ni upptäckt någon biverkning eller brist som ni inte räknat med? Känner ni att ni har fått den hjälp ni behöver för att må bra både psykiskt och fysiskt, i samband med och efter operationen? Hade ni gjort samma val idag om ni fått chansen med den fakta och de upplevelser ni har nu? Är det något ni skulle vilja få mer av som har med saken att göra? (info, terapi, hjälp, läkemedel, stöd eller något) Jag är lyckligt lottad nog att inte själv vara i behov av en sådan operation, men känner mig väldigt skeptisk till den som lösning. Jag har svårt att se hur magen skulle vara orsaken till en kraftig övervikt, och har svårt för lösningar som tar tag i symptom istället för grundproblem. Men som sagt är jag ju inte själv i den sitsen. Jag menar inte att döma någon som gjort valet att opereras - jag förstår fullt väl hur desperat man kan känna sig när det bara inte går att tappa i vikt, hälsoproblemen trycker på och en så pass smidig ch säker lösning som en GP ändå är - trots risker och komplikationer - blir erbjuden. Jag hyser heller inga fördomar att alla som är kraftigt överviktiga automatiskt har ''dålig karaktär'' eller ''är lata'' och därför väljer en operation. Möjligtvis undrar jag om det inte är så att de flesta som äter för mycket och fel gör det för att det liger något psykiskt och trycker... _(jag har själv haft depressioner m.m.)_ Det är nog väldigt få människor som frivilligt lägger sig under kniven om det finns något annat sätt, och viktnedgång är svårt, ibland känns det omöjligt. Så snälla ta inte mina frågor på fel sätt, jag vill bara förstå och veta hur ni som genomgått operationen och livet efter den känner er. Var det den hjälp ni behövde för att må bra? ## Comment 1 Author: ingann Ni som gjort en GP operation, hur mår ni efteråt, rent psykiskt? Att de flesta går ner i vikt är ju känt, det är ju ändå det som är huvudsyftet. Men hur _mår_ de som genomgått operationen? **Jag skulle nog påstå att jag mår bättre eftersom jag orkar mer. Men psykiskt är det ingen skillnad, jag mådde inte psykiskt dåligt innan.** Vad anser ni var anledningen till att ni blev överviktiga? (något fysiskt problem, något psykiskt som fick er att äta för mycket och fel, brist på kunskap om vad som var rätt mat, sjukdom, brist på rätt näringsämnen eller något helt annat?) **Jag har alltid varit stor. Redan som bebis. Men har inga (kända iaf) brister.** Har ni gått ner i vikt som ni önskat? **Ja, jag tycker att det går som det ska.** Har ni upptäckt någon biverkning eller brist som ni inte räknat med? **Jag har inte märkt något** Känner ni att ni har fått den hjälp ni behöver för att må bra både psykiskt och fysiskt, i samband med och efter operationen? **Jag har inte behövt någon hjälp än iaf.** Hade ni gjort samma val idag om ni fått chansen med den fakta och de upplevelser ni har nu? **ABSOLUT!** Är det något ni skulle vilja få mer av som har med saken att göra? (info, terapi, hjälp, läkemedel, stöd eller något) **Nej, jag tog reda på allt som finns att veta rent medicinskt och procedurmässigt under 6 års tid innan jag tog det slutgiltiga beslutet.** **Jag åt varken för mycket eller fel mat. Däremot så åt jag för lite genom att bara äta en portion mat per dag. Då ställer kroppen in sig på svält istället för förbränning och omvandlar energin till fett.** **Oavsett hur jag försökt ändra till att äta fler gånger så har jag efter några veckor varit tillbaka på 1 ggn/dag.** **Nu med dessa små portionerna så har även hjärnan börjat ställa in sig på fler måltider men fortfarande efter snart 4 månader glömmer jag att fixa i ordning nåt så jag måste ha larm på mobilen för att komma ihåg att äta.** **Efter  30 års jojo-bantning så valde jag till slut en gbp vilket jag ebdast ångrar att jag inte gjorde tidigare men samtidigt är jag glad att jag väntat tills de började med titthålskirurgi i stället för öppen op.** ## Comment 2 Author: Zabbio Tack för svaret :) ## Comment 3 Author: lena.lindberg68 Ni som gjort en GP operation, hur mår ni efteråt, rent psykiskt? Att de flesta går ner i vikt är ju känt, det är ju ändå det som är huvudsyftet. Men hur _mår_ de som genomgått operationen? **Personligt svar: Jag mådde verkligen inte bra innan, för att bäst beskriva det hela så hade jag tappat 90% av min livslust och glöd, det var mina barn som gjorde att jag valde livet, men jag var verkligen som en levande död innan operationen. Jag har fått ett helt annat liv och livskvalitet, jag kanske inte mår 100% bra ännu men i alla fall 80% på skalan, och på väg upp..** Vad anser ni var anledningen till att ni blev överviktiga? (något fysiskt problem, något psykiskt som fick er att äta för mycket och fel, brist på kunskap om vad som var rätt mat, sjukdom, brist på rätt näringsämnen eller något helt annat?) **Jag jo-jo bantade mig upp i vikt, det pågick i 25 år, jag åt bra mat det var bra kvalitet på maten typ GI men var svårt sockerberoende (läs missbrukare..)** Har ni gått ner i vikt som ni önskat? **Ja det tycker jag har ca 8 kg övervikt kvar 9 månader efter GBP** Har ni upptäckt någon biverkning eller brist som ni inte räknat med? **Nej inte än så länge, alla prover visar bra värden** Känner ni att ni har fått den hjälp ni behöver för att må bra både psykiskt och fysiskt, i samband med och efter operationen? **Det finns medicinsk och psykologisk hjälp att få om man ber om det, men har inte själv behövt det i dagsläget..** Hade ni gjort samma val idag om ni fått chansen med den fakta och de upplevelser ni har nu? **Ja, ingen tvekan om det..!!** Är det något ni skulle vilja få mer av som har med saken att göra? (info, terapi, hjälp, läkemedel, stöd eller något) **Jag har gått med i en självhjälpsgrupp där man kan dela erfarenheter och bloggar om min viktresa, har genom bloggen träffat på många vänner som gjort samma resa som jag** [http://lenalindberg.bloggplatsen.se/](http://lenalindberg.bloggplatsen.se/) ## Comment 4 Author: Fillin Jag har alltid haft en enorm aptit på allt som går att stoppa i munnen. Jag strävar liksom efter att bli full av mat, godis odyl. Svårt att beskriva, men jag kan liksom inte stå emot. Har ett enormt sug bara.... som en alkoholist eller narkoman... min hjärna säger nej nej nej...och ändå promenerar jag in i affären o handlar nåt gott. Jag har kämpat i 20 år, tränat, bantat, vill nog säga att jag är expert på alla dieter och viktväktar grejer som finns. Varit med på både prickar points och andra pluppar i Viktväktarnas program. Har läst o studerat en massa om detta, även testat reductil som för mig var helt fantastiskt.... men så drog de in detta och vips var jag tillbaka. Nu hade jag ¨bara¨ BMI 30 men det är ändå 25-30 kg som jag ständigt bar med mig. och det gick stadigt uppåt. När jag sedan fick on, i leder och högt blodtryck och samtidigt läste om att CFTK hade gräns på BMI 30.... då bestämde jag mig. Jag orkade inte mer... orkade inte att varje morgon bestämma mig för att idag skulle bli en BRA dag ... en dag med bara bra mat. Och lägga mig med en känsla av totalt misslyckande.... även denna dag. Och jag har inte haft någon dans på rosor efter op. Det är jobbigt att få i sig mat, och det är lite illamående känsla varje gång jag ätit. Är fortfarande godis o glass sugen.... MEN jag kan inte få i mig så mycket. och kan faktiskt känna mig nöjd med en liten bit. Varje dag när jag klär på mig och jag ser att bilringarna blir färre o färre och mdjan kommer fram är en fröjd. Jag är trots en del obehag mer än nöjd.... jag skulle utan tvekan gjort det igen, gärna tidigare..ler... det hade besparat mig många år av kämpande. Nu efter bara 3,5 månad är jag av med det onda i lederna, blodtrycket är perfekt. har gått ner 15 kg. och har lite kvar och jag har inte behövt banta eller haft dåligt samvete ett dugg. Känner mig lycklig innuti, känner mig helt säker på att jag gjorde rätt. Jag kan förstå att det inte går att fatta... det är väl typ bara att säga nej ... att vara ståndaktig... att ta ett äpple eller en morot.. Det enda jag kan beskriva det med att när jag har viktväktat och varit hungrig och tagit ett äpple har det kännts som om jag släppt ner ett äpple i en stor tom tunna och där ligger det o skramlar och bara gör mig hungrigare... Ja jag hoppas att du fått lite inblick i varför jag är så nöjd för att jag valde denna drastiska metod. ## Comment 5 Author: Zabbio Tack för svaren :) #4 Nejdå, tycker inte att det är svårt att förstå hur det kan kännas omöjligt att säga nej till mat som man vet är dålig för en. Jag är nämligen ganska övertygad om att det har mer med rent fysiska processer i kroppen än ''dålig karaktär'' att göra. Och vad vi än tycker om det så styrs vi av dessa fysiska mekanismer, signalsubstanser och hormoner. Så det är inte alls svårt för mig att förstå. Jag skulle däremot  önska att de här processerna blev mer kartlagda och utredda så att det kom fram mildare och effektivare hjälp än en relativt stor operation med livslång efterbehandling. Visste ni till exempel att det finns en ganska stor chans att tonårs-ungdoms depressioner kan bero på zink-brist (kroppen behöver mycket zink just då och maten vi äter är ju inte alltid så mineral och  vitaminrik)? Pga hur zink används i fysisk-psykiska signaler. Men vem har hört talas om att man tagit zink eller koppar prov på en deprimerad tonåring - istället ger man diverse anti-deppressiva för att motverka symptomen.  Bara som exempel, nu kan jag inte säga att det säket är så, för vad jag vet dfinns inga större undersökningar i ämnet, men det är ganska troligt. Finns även andra brister på tex olika aminosyror som kan störa signalerna i hjärnan så att man blir trött och deppig. Jag kan tänka mig att det på samma sätt kan ligga sådant bakom oförmågan att äta lagom och rätt, lägger man sedan till oxytoxin utsöndringen som kommer av att bl.a. äta (oxytoxin får oss att må bra) så är det väl inte omöjligt att hos vissa individer kan näringsbrister leda till överätning som är svår att motstå. Lite så tänker jag... Men det gläder mig att ni som svarat fortfarande är nöjda med ert val och känner att det hjälpt er. :) Jag önskar er all lycka. ## Comment 6 Author: Fillin Ja man kan verkligen hoppas att det fortsätter att forskas på allt som har med övervikt att göra. Gullig du är..ler... för just dålig karaktär är det som jag skämts mest över. En intressant tanke är att min syster som är smal som en vidja, hon verkar ha sådan magsäck som jag nu har efter operationen. Hon kan bara inte äta för mycket, och man undrar ju över varför det kan bli så olika... när vi har samma gener. Kommer att följa alla olika nya rön framöver :) För det allra bästa hade ju varit om man aldrig behövde komma i övervikts svängen :) //Tina ## Comment 7 Author: Zabbio Ja, man kan fråga sig varför det blir så olika :) Själv har jag BMI 30 men skulle för den skull inte vilja kalla mig fet. Även om jag inte tränar speciellt mycket så har jag skapats med stora muskler istället för smidiga och starka. Lite övervikt har jag, dsär finns en cm fett om man petar på magen innan man kommer till musklerna, men från det till att lida av fetma känns det som ett långt steg ;) (tex kan jag ha på mig byxor från någon i samma längd som väger 15kg mindre än jag och ligger på normal på BMI skalan) Ändå har jag fått höra orden av sjuksköterska: "gå upp lite till så kan du ju få en GP"..  Även om jag skulle tappa de 10kg jag anser att jag har som övervikt, så skulle jag ligga på övervikt på BMI skalan.. Men jag har inte speciellt bra ''karaktär''. Däremot blir den mycket bättre när jag fått i mig rätt mängd av mineraler och vitaminer.. och det är ju lite intressant ;) Fast det slinker ändå ner lite onyttigt ibland. Men som jag ser det - är du beredd att lägga dig under kniven så hade du nog skärpt matvanorna också, om det bara handlade om ''karaktären''. Så det måste ligga mer bakom. :) ## Comment 8 Author: Fillin Ja du har säkert en poäng i det du säger, låter som en väldigt förnuftig tanke att karaktären inte är ¨boven¨ i dramat. Jag klarade ju att sluta röka för över tio år sedan :) Det var hårda ord från en kan man tycka utbildad människa att säga. Det är ju verkligen inte bara en skala man skall gå efter... utan hur man själv upplever det hela. Själv hade jag ökat tio storlekar på byxorna och började få högt blodtryck och ont i lederna... och det kändes bara oövervinnligt att greja till detta på de sätt jag lärt mig... för mig alltså Det är så olika, har en syster till och hon är stor på ett annat sätt... men på henne är det nästan bara muskler, trädgårdsarbetare dagarna i ända :). Och även om hon har samma BMI som jag hade skulle jag aldrig se henne som överviktig, fniss... en cm fett på starka muskler låter ju bara helt sunt och vackert.... inte som mina stora bilringar :) Det är verkligen spännande att höra din version. Och du skall helt klart behålla din sunda självbild och strunta i ett uttalande från en sköterska. Håller på dig :) Tina