2011-05-12 12:55 #0 av: [AnnikaOhlsson]

Detta är medarbetare Maggans operationsberättelse!

Tisdagen den 18:e november 2008, dagen före op

Klockan 09.05 gick tåget från Linköping. Jag var framme i Stockholm 11.15. Trots att det regnade småspik och var kallt så valde jag att promenera till Slussen. Tog sedan bussen därifrån till Ersta. Jag anmälde mig och betalade för läkarbesöket, sedan checkade jag in på patienthotellet. Rummet var jättelitet, men det var fräscht.

Jag hade tid hos narkosläkaren kl. 14.20, men redan vid tvåtiden satt jag i väntrummet. Till min stora förvåning fick jag komma in redan några minuter över två. En sköterska tog vikten och gav mig en hälsoenkät som jag skulle återlämna nästa dag. Sedan fick jag sitta ner och prata med en sjukgymnast. Hon berättade bland annat att man ska ”rulla” i och ur sängen efter op, så att man anstränger magen så lite som möjligt. Hon sa också att det är viktigt att man djupandas några gånger per timme så att man hjälper lungorna att syresätta kroppen. Lungorna behöver extra hjälp efter narkos. Jag såg en annan kvinna som också pratade med sjukgymnasten och anade att hon nog också skulle opas nästa dag. Spännande!
Därefter fick jag träffa narkosläkaren. Jag berättade om mina tidigare erfarenheter (jag har blivit sövd vid två tillfällen tidigare och båda gångerna har det gått illa). Han lyckades dock lugna mig mycket.
Sedan var det bara att gå till labb och sitta ner och köa en stund. Det gick snabbt och lätt att lämna blod. :-)
På eftermiddagen tog jag mig in till T-centralen och handlade en bok på Pocketshop; Jo Nesbö's "Frälsaren".
Vid 18-tiden skickade jag iväg det första mass-sms:et. Jag sms:ar gratis och tycker därför att det är ett ypperligt sätt att kommunicera:

Nu har jag landat i hufvudstaden. Patienthotellet på Ersta är helt okej. Promenerat x antal km i kallt regn och blåst. Gav upp frisyren i ett tidigt läge. *skrattar*
Mötet med narkosläkaren gick bra. Jag har också sett en medsyster, men inte pratat med henne. Får tid att hälsa i morgon. :-)
Nu ska jag sätta mobilen på laddning. Sen lägga mig och läsa. Vill att det ska bli onsdag. Om ett dygn är jag opad! Helt otroligt fantastiskt! :-)
Kramar, Maggan

Jag gick och lade mig redan vid åttatiden. Trots att jag var jättetrött så sov jag ganska dåligt på natten. Jag vaknade minst en gång i timmen...

Onsdagen den 19:e november 2008 - Operationsdagen!

Jag skulle vara på avdelningen kl. 07.15, men i vanlig ordning var jag tidig. Till en sköterskas förvåning stod jag plötsligt bara där i korridoren med min väska redan kl. 06.50. Jag blev i alla fall väl emottagen. Sköterskan hade ett inskrivningssamtal, ställde några frågor samt satte på mig det fina plastarmbandet.
Sedan blev jag visad till mitt rum; sal 4, sängplats 1. Jag fick veta att jag skulle opereras först.

Doktorn kom och ritade på min mage. En sköterska gav mig en särk som skulle tas på ”bak-och-fram”, den knäpptes liksom i nacken. Detta för att de skulle komma åt lätt på op. Jag fick också de omtalade strumporna. Jag har hört massor om de där strumporna, så jag frågade varför jag skulle ha dem. Jag fick svaret att det helt enkelt är för att jag inte ska frysa. Dels på op-bordet och dels efteråt.

Klockan 7.45 var det dags för mass-sms nr 2:
God morgon! Nu har jag fått ett käckt armband och är inskriven på sjukhuset. Om en stund ska jag byta om och ca 8.30 körs jag iväg till op.Jag kommer troligen inte ha tillgång till mobilen igen förrän på avdelningen i morgon. Jag återkommer då. :-)
*kramas*

Strax innan jag blev ivägskickad till op så kom en rumskamrat, Y. Det var kvinnan jag sett dagen före. Vi var båda förvånade att det bara var vi två eftersom vi hört att de ofta opade 3 personer per dag. Hon blev lite avundsjuk när hon såg att jag var på gång redan. Hon hade tid 10.45. Min teori är att utomlänspatienter är först ut. Y är 08:a. *ler*

Så var det då dags! Jag blev ivägskjutsad till op! När vi kom fram var det flera grönklädda personer som presenterade sig. Det kunde tyckas onödigt eftersom jag inte lade ett enda namn på minnet, men det kändes väldigt tryggt att bli bemött på det viset. Operationsteamet var fullt av vänliga, skrattande människor.
Jag gick själv in i op-salen och häpnade över den fantastiska utsikten över Djurgården och Gröna Lund. Det regnade inte som det gjort dagen före, utan det var en mycket vacker syn som mötte mig. Jag påpekade att utsikten var fantastisk, och en sköterska sa lite beklagande att de fällde persiennerna vid själva open.
Jag fick lägga mig på sängen och sedan blev det lite förvirrat. En person stod och försökte hjälpa mig att ligga bekvämt med benen genom att sticka kuddar inunder. En annan person satte fast ekg-plattor. Ytterligare en person slog mig lätt på ovansidan av vänster hand och sa:
- Nu kommer jag att sätta en infart här.
När han stack så gjorde det svinont! Och jag visste att han stuckit på fel plats, där fanns inte det han letade efter. Mycket riktigt så fick han strax ge upp. Sedan är jag osäker på om det var samma person eller en annan, men de satte i alla fall en infart på ett annat ställe på vänster hand. Medan jag bet ihop om smärtan så klappade någon mig på huvudet och höger hand och sa:
- Vi kommer att sätta en infart på din högra hand också, men det gör vi när du har somnat.
- Tack, mumlade jag.
Jag fick en syrgasmask över ansiktet och började djupandas. Efter några andetag kände jag mig lite yrslig. Någon sa:
- Nu kommer du snart att få sova.
I ögonvrån såg jag hur något vitt sprutades in i vänster hand. Jag försökte hålla ögonen öppna, men det gick inte. Natti...

Sedan har jag vaga minnen av att vakna upp på operationssalen. Många ansikten som tittar på mig.
Det nästa som jag vet säkert är att jag vaknar upp på post-op vid 11-tiden. Då var jag väldigt illamående och fick medicin mot illamående in i höger infart. Jag hade också dropp.
Jag var fruktansvärt torr i munnen. Jag fick en skumgummiklubba i plastmugg. Så underbart att låta det blöta skumgummit gnugga runt i munnen!
Jag hade syrgas i näsan till och från. Småslumrade.
Narkosläkaren kom förbi och konstaterade att allt gått bra. Jag tror (hoppas) att jag tackade honom, men minnesbilderna är inte helt klara. Hrm...
Vid halv ett-tiden var jag klarvaken. Jag hade inte ont. Jag mådde bara bra. Låg och såg på klockan, lyssnade på människorna omkring mig. För ett tag kände jag mig euforisk. Operationen var avklarad, allt hade gått som det skulle, och jag mådde bara bra!

Trots att jag bara låg där, så gick tiden inte långsamt. Jag bara låg och kände hur bra jag mådde...
En märklig känsla, svår att förklara, men kanske känns den igen av andra som opats?

Vid 14-tiden var jag uppe och försökte kissa. Två sköterskor hjälpte mig till toaletten, jag blev fruktansvärt yrslig så snart jag satte mig upp i sängen.Trots att jag satt en god stund med vattenkranen på, så kom inte en droppe. Efter den lilla toa-promenaden blev jag dock av med syrgasen eftersom jag syresatte mig själv så bra.
Jag fick låna en telefon och ringde till mamma och till en god vän. Dessa båda fick sedan i uppgift att vidarebefordra att jag mådde bra. Jag älskar att delegera! *skrattar*

De gjorde en screening (ultraljud) och konstaterade att jag hade ganska mycket urin i blåsan. Jag skulle dock få en chans till att kissa själv. Vid 15.30 gick jag på toaletten igen. Jag tog i allt jag kunde och plötsligt kände jag att jag kunde kissa. Underbart att slippa bli tappad! Jag kissade i potta, och en sköterska konstaterade sedan att jag tömt blåsan ordentligt.

Vid 16-tiden kom kirurgen förbi. Han berättade att jag har sköra tarmar. Det hade tydligen gått sönder på ett ställe, men allt var fixat och operationen hade gått som planerat. Jag passade på att fråga:
- Jag har vaga minnen av att ha blivit väckt på operationssalen, blev jag väckt där?
- Ja, det blev du, men jag trodde inte att du skulle komma ihåg det. Vi kunde inte få någon som helst kontakt med dig, men du hade bestämt dig för att du skulle resa dig upp. Vi fick trycka ner dig på sängen; ”Nu måste du ligga stilla!”.

När det gäller det där med sköra tarmar så är det egentligen inte så konstigt. När jag jobbade på charkfabrik och stoppade korv så hände det att vi fick jättedåliga tarmar ibland, och väldigt starka tarmar ibland. Och när grisars tarmar har varierande kvalitet, varför skulle inte människors tarmar ha det? Men det är nog inte så många människor som faktiskt vet i vilket skick deras tarmar är. *skrattar*

Jag fick en liten plastgrej som jag skulle andas ut i minst 5 ggr/timme. Syftet var att hjälpa lungorna att komma igång igen efter narkosen.'
Jag hade ont i vänster hand och efter lite diskussion tog sköterskorna bort den infarten. Den satt så illa att den inte kunde användas i alla fall. Droppet fick jag genom höger hand.
Vid 18.30 fick jag ett glas isvatten (1 dl) som det skulle ta minst 20 min att dricka upp. Jättegott!

Det visade sig att vi faktiskt var tre som blev opererade samma dag. Men den tredje patienten, S, hade fått sen tid och behövde inte vara på sjukhuset så tidigt på morgonen.
Y, S och jag satt och pratade hela kvällen. Min säng flyttades så att vi tre låg på rad och såg på tv. Vid 20-tiden fick vi varsin spruta. Vi ska ta en om dagen, och kommer att få spruta oss själva när vi kommer hem. Sprutan är för att förebygga så att vi inte får blodproppar.

Vid 21-tiden kände jag mig för första gången kissnödig. Jätteskönt att kroppen var på gång! Jag sov ganska gott, men bara korta stunder åt gången under natten.

Torsdagen den 20:e november 2008

Vid 8-tiden på morgonen fick jag gå till avdelningen. Jag satte mig i dagrummet och tittade på nyhetsmorgon. Jag hämtade min mobil och satte på den. Den låg och vibrerade i över en minut och bara tog emot sms! *skrattar*

Jag skickade iväg mass-sms nr 3:
På andra sidan. :-) Bortsett från en stunds illamående efter op, så har jag mått jättebra. Fem plåster på magen. Har något som känns som håll, men ingen svår smärta. Blir sannolikt utskriven i morgon. Två nya vänner som också opades igår. :-)
Ni behöver inte känna er tvungna att svara på mina info-sms. Envägskommunikation är bäst för tillfället – jag smsar till ca 30 pers! *skrattar*
Lång och detaljerad op-berättelse på hemsidan inom kort.
*kramas massor*

Någon timme senare kom också Y och S till avdelningen. Vi kom snabbt fram till att man faktiskt kan ha FöR roligt! Att skratta kändes minsann i magarna!
Kulmen nåddes när en sköterska svarade i telefon, lyssnade några sekunder och sa:
- Nej, du har inte kommit till Berta. Du har ringt till Ersta sjukhus.
S och jag höll på att dö av skratt, bokstavligt talat. *skrattar fortfarande högt vid minnet*

Jag lyckades sova en timme på förmiddagen och det var välbehövligt. Sedan återvände jag till dagrummet och tog mig lite kaffe. Denna underbara gudadryck!
Vid 16-tiden upptäckte jag att min droppslang var full av blod! När droppflaskan tömts, så hade det blivit något baksug av något slag. Jag ringde på klockan. S gick ut i korridoren och fick kontakt med en sköterska. S pekade på sin egen slang och sa:
- Det är blod i Maggans sån här!
- Jaså, var det därför hon ringde. Ok, det är lugnt.
Ingen emergency, alltså. Inte lätt för mig att veta ju! En stund senare kom en sköterska och gjorde rent slangen. Inget nytt dropp sattes, det skulle inte behövas. De ville dock ha infarten kvar ifall jag skulle behöva akut smärtlindring. En timme senare sa jag dock ifrån att infarten gjorde mer ont än nytta, så den togs bort. Sååå skönt!

Fredagen den 21:a november 2008

Yoghurt till frukost! Nyponsoppa till mellis! Grön ärtsoppa till lunch! Underbart att få ”äta”!
Jag blev utskriven vid lunchtid.
I bilen hem skickade jag iväg det sista mass-sms:et:
Utskriven från sjukhuset. Mår gott. :-)
Men äter hela tiden. *skrattar*
Grön ärtsoppa till lunch. Jättegott!

Jag var hemma i min egen lägenhet vid 17-tiden. Då hann jag lagom göra en mumsig soppa (kycklingbuljong, potatis, blomkål, broccoli och majs) tills det var dags att äta vid 18.
Skönt att vara hemma. Men jag skulle aldrig klara mig utan min mobil! Den piper varannan timme och talar om att det är dags att äta och/eller ta medicin.
Det var en jäkla massa tabletter jag hämtade på apoteket igår. Jag kände mig tvungen att investera i en dosett också! Men det är bara smärtlindring och vitaminer, så det är inte så illa som det kan verka.

Ingenting är omöjligt. Det "omöjliga" tar bara lite längre tid... Flört